torsdag 16 juni 2011
Det kanske inte gör något att lill-liten dröjer
För under tiden utvecklas Liten i en rasanade fart. 18 månader ska vara något slags utvecklingssprång har jag läst. Och det märks i alla fall här hemma. Liten har haft ett mer-än-vanligt-pendlande-humör (det är ingen idé att bli förvånad om man hittar matrester i extrarummet som ligger på lagom kastavstånd från matplatsen) och nu leker han plötsligt metodiskt noggrant med vissa leksaker, klättrar i trappor själv utan att sträcka ut handen på måfå och hoppas att någon kommer och hjälper samt säger något som nog betyder "ja." Och en massa annat samt en första kindtand dessutom. Puh.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Han märker nog också att något är på g. E har äntligen börjat lugna ner sig här hemma... :P Hoppas dock att du slipper vänta allt för länge på det lilla livet.
btw; kika in här: http://mewithpeanuts.blogspot.com/2011/06/utmarkelse.html
Jag kan konstatera att 17 år också är en utvecklngsfas Här är uppkörning bokad och sommaren bokad någon helt annastans än vid den ömma moderns sida... :-)
Vad roligt, heja Liten! Och fint att ni båda är hemma och får se alla hans framsteg.
Märkligt att han kommer vara både så stor och så liten när ni kommer hem med en pytteliten inom en vecka...
Maria: Jag hoppas jag med! :) Tack för utmärkelsen! :)
Marlene: Aha, 17 år alltså! Något att se fram emot! :)
Anna: Ja, tänk att han kommer att vara så liten och så stor... Blir ju samma för er sen! :)
Skicka en kommentar