Liten kör musikstund med Lillasyster

Lillasyster och hennes stackars huvud

Lillasyster verkar konstant ha något slags märke eller blåmärke på sitt huvud. Hur kan någon slå sig så mycket? Och nästan aldrig någon annanstans än på huvudet? Vi hoppas att hon klarar sig helskinnad genom barndomen.

Livet med Liten och Lillasyster rusar iväg

Vips har de utvecklats massor och vips har jag inte skrivit i bloggen på hur länge som helst. Lillasyster går med stöd, sover hela nätter (i alla fall rätt så ofta) och Liten fortsätter att prata, prata och prata. Och sjunga. Säga "inte" till allting. Och är väldans mycket snällare och gosigare mot sin syster.

Så här roade sig Liten och Lillasyster på landet

Lillasyster övar bäst hon kan

I stugan på landet tyckte Lillasyster att det var dags att börja övgå med gåvagn. Eller gåbord då.

"Inte gå dagis"

Vi är på påsksemester på landet och Liten frågar många gånger per dag: "Inte gå dagis?" Han låter oftast glad och ser finurlig ut när han säger det men han säger det så mycket så vi börjar undra om han verkligen trivs där. Hur vet man det när han inte kan uttrycka sånt? Bara för att han inte gråter längre när vi lämnar honom garanterar ju inte att han stormtrivs. Nog för att en envis och viljestark tvååring borde kunna visa på något sätt om han inte vill gå dit, men ändå...

"Inte"

Liten liknar mer och mer sinnesbilden av en tvååring. "Inte" is the word of the day. Inte mamma göra så. Inte gå dagis. Inte gå hem. Inte Drömmarnas trädgård. Inte äta mat. Inte mamma kramas. Inte säga god natt. Det andra ordet är "vill." Vill ha macka. Vill ha russin. Vill ha bussen. Vill gå ut. Vill gå in. Vill hålla handen. Han har inga större problem att uttrycka sin vilja med andra ord.