Man ska inte ropa hej...

Liten har sovit själv i sängen, på dagen, för första gången sedan han föddes för 12 veckor sedan.


Vi bakade raskt paj och kokade kaffe och tänkte att nu!, nu ska här mysas i lugn och ro.


Men tji fick vi, Liten sov bara en halvtimme, lagom tills allt var klart och i sin ordning och mysstunden skulle ta sin början vaknade han.

Värsta festen

Oj, oj, oj så mycket gott vi fick idag. Nu vill jag aldrig mer äta något annat än hembakta kanelbullar.

K vann

Racet om ölen alltså. Så här sitter jag med en Liten som sover och kollar på TV och äter onyttigheter. Ganska mysigt det också även om jag gärna hade vunnit...

Solskensperioder är av godo

Och Liten kan tänkas befinna sig i en. Alltså har Heroesmaratonet kunnat ta sin början och man kan faktiskt hänga med i handlingen (någorlunda, Heroes är förvånansvärt komplicerat).

Ovanligt söt - jajamensan

Idag utbrast en expedit spontat när hon såg Liten: "Åh vad söt, vilken gullunge. Ovanligt söt. Alla bebisar är ju faktiskt inte så söta." Tänk att man blir så fånigt glad att man måste blogga om det.

Hipp, hipp, hurra!

Det är Ks fölseda'! Och minus 20 grader och sol. Sol bra, minus 20 nej. Men vi kom iväg på semmelkalas i alla fall med Liten i stickat från topp till tå. Säga vad man vill om kylan, men solstrålarna har inte nått så här långt in i vårt vardagsrum sen i september.

Även en väderoptimist måste snart inse faktum

K och jag har planerat att åka till landet ganska snart, sådär i början av mars. K, som är väderpessimist, har oroat sig över att all snö kommer att vara kvar och att vi inte kommer att kunna köra ner dit (eller ha särskilt roligt insnöade i en vinterbonad, men ändå ganska kall, stuga). Jag, som är väderoptimist, har hela tiden sagt typ "äsch, i mars börjar alltid våren komma med lite plusgrader och på vägarna är det ingen snö i alla fall."

Hmm, snart är det mars, minus 15 och typ en meter snö.

Här händer det grejer

Att det ska vara så svårt

Det där med att hålla reda på dagarna. Igår trodde jag ju som bekant att det var torsdag, och idag trodde jag helt plötsligt att det var söndag. Höll helt på att glömma bort melodifestivalen (vilket antagligen hade varit till Ks stora glädje).

Jag kände mig övertygad

Om att det var torsdag idag. Men det är det ju inte. Nu är ju alla dagar ganska lika när man går hemma, sånär som på TV-utbudet. Av någon anledning är det alltid sämre till helgen. Om man inte gillar "familjeunderhållning" och filmer man sett tusen gånger förstås. Hur som, fredag är det och både K och jag längtar efter att få gå ut och ta en öl, eller ett glas vin. Den som bokar in en öldejt med en kompis först, vinner.

Sugen på semla hela dan'

Lösningen: chips nu ikväll, imorgon en semla. En god semla, inte vilken som helst.

En dag som denna

Fettisdag och allt, har jag inget fyndigt att säga men väl fångat Litens skratt på film.

Ordningen är återställd

Kaffe finns åter i huset, förkylningarna verkar ha kvävts i sin linda och vi har åter lyckats ta oss utanför hemmets väggar. Isoleringen gjorde i alla fall att vi lyckades påbörja vårt Heroes-maraton. Tur var väl det eftersom alla verkar vara sjuka och ställer in träffar med oss. Tror vi är uppe i en 5-6 inställda grejer under de senaste veckorna. Jag har njutit av den här vintern med all snö, men nu börjar även jag tröttna. Kyla, virus och snö: vik hädan!

Här är vi ju helt klart piggare...

Och så är kaffet slut och vi har inte orkat gå till affären.

Den här veckan har jag i alla fall en favorit

Manboy, manboy, you can call me manboy. En äkta schlager ska man lära sig refrängen på innan den är slut. Jag kan den nu.

Living the not so good life

Från sol-soppa-semla till sömnbrist-snor-snögrått. Liten säger inte thank god it's Friday, han säger "uuäää," mest hela natten, och dagen, lång. Det senaste tricket att få honom att somna är att slänga en trasa över huvudet på honom. Som på burfåglar ungefär. Önskar att det funkade på mig också.

Living the good life

Idag var det sol, soppa och semla som gällde igen. Och skumbad. Lyckades läsa ut min första bok sen Liten föddes (ok, sen i somras men det låter mycket bättre att skylla på bebisen). Inte allt för slitigt att vara föräldraledig med andra ord. I alla fall inte när man är två.

"Vem är det som ringer så här sent?"

Sa K för ett tag sedan. Klockan var åtta. Bara för att man har släckt lamporna överallt för att få en viss bebis att fatta att det är natt betyder inte att det är för sent för andra människor att ringa hit.

Tänk så lätt det är att virra till det

Idag blev Liten tagen för flicka. Igen. Så här såg han ut:

Just nu

Familjen annorlunda på TV. Jag erkänner att jag har fastnat, men nej, jag vill inte ha 10 barn. Det verkar... arbetsamt. Minst sagt. Men varför programmet heter som det gör fattar jag inte. Nog för att det är lite annorlunda i dagens Sverige att ha typ fler än 5 barn, men det är ju en massa andra saker som också kan göra en familj annorlunda. Som att ha två mammor t.ex. :)

Heroes maraton - eller inte

Det blev inte. Jag som köpt 3:e säsongen häromdagen för mitt födelsedagspresentkort (jag fyller i juli så det går inte undan precis) men Liten är inget kvällsdjur och gallskrek sig igenom första avsnittet. Eller så tyckte han att det var skräp bara. Nu nästan-sover han efter att ha vaggats till Dixisarna.

Mmmm

Chips och melodifestival.

Man vänjer sig fort

Liten är 2 månader idag, 9 veckor imorgon. Det går så fort säger de. Och det gör det ju. Samtidigt känns det som att vi har varit föräldrar hur länge som helst. Man vänjer sig fort vid lite sömn, kladd i alla former, få eller inga utekvällar och världens sötaste bebis. Fast jag tackar inte nej till den där utekvällen om den skulle dyka upp. Bara jag slipper vara bakis dagen efter så att jag orkar lyssna på samma speldosetruddelutt 129 gånger.

"Vi behöver inte ta igen sömn på dagarna faktiskt"

sa jag kaxigt igår. Vi sover ju i skift och får våra 6+ timmars sömn i uppstyckat format. Tydligen är detta lite living on the edge och inte behövdes det så jäkla mycket för att få både mig och K att gå omkring som zombies en hel dag för att sedan, just, sova middag. Nedan följer mitt lyckade recept till zombiestatus:

21:00-23:50 försöker sova medan K har Liten som mest skriker och äter. Misslyckas.
23:50-02:55 Liten sover, och jag försöker göra detsamma. Misslyckas. Istället blir det Criminal Minds, The District, Torchwood och The Practise.
02:55-04:50 Försöker sova medan Liten åter äter och skriker. Lyckas kanske, i alla fall på slutet.
04:50-06:00 vyssjar och gungar Liten till sömns till Dixie Chicks.
06:00-07:35 jag och Liten sover
07:35-08:00 Liten vill äta och jag får för mig att tvättstugetiden börjar åtta (den började nio)
08:00-09:00 sover

Note to self:

Om man vill kunna snacka skit över en kaffe i lugn och ro är det en god idé att ha frugan hemma som tar hand om Liten, inte att skicka iväg sagda fru på bio. Men trevligt var det ändå. Och filmen var tydligen bra.

Min pappa deklarerade att jag skulle bli statsminister, jag har andra planer för mitt barn...

Min plan är att Liten ska bli berömd musikalartist och ge mamma gratis biljetter till alla föreställningar. Gärna i New York. London går också bra. ;)

The home visit

Äntligen kan vi andas ut och konstatera att vårt hembesök inte kan mäta sig med detta på långa vägar. Skönt det. Nu är det bara att vänta på den fantastiska svenska byråkratin med nämndmöten, protokollskrivning, tingsrätt, fler protokoll, men sedan kan jag förhoppningsvis officiellt kalla mig vårdnadshavare till Liten.

Nattliga löpturer?

Nu har vi haft snö på marken i över en månad. När man inte behöver åka pendeltåg om mornarna får man tycka att det är mysigt med all snö. På vår gård är det nu typ en halv meter snö och någon engagerad granne har skottat en liten löparbana så att kan kan komma fram till cyklarna (som är insnöade) och till komposten. Jag tänker att råttorna kanske springer runt, runt där på nätterna.