Att livet är orättvist...

...vet man ju men ibland blir det extra tydligt. Jag har rättat nationella prov i svenska två dagar i sträck och kan inte skaka av mig irritationen jag känner när jag ser vilka elever som misslyckas: elever med invandrarbakgrund och elever från de lägre socialgrupperna. Förstås. Vet man ju redan. Det är bara så tråkigt att se elever som på ytan pratar "felfri svenska" misslyckas totalt på provet (i det här fallet läsförståelse). Det är så irriterande att sitta med en massa kunskap från kurser i tvåspråkighetsforskning som ingen ändå bryr sig om. Om de eleverna hade fått bättre modersmålsundervisning.... Om de eleverna hade läst svenska som andraspråk.... Men nej, allt går ut på att man ska "lära sig svenska" och när man väl VERKAR kunna den så är allt bra. Bloggen blev plötsligt allvarlig. Var ju inte meningen. Men jag är trött och sur och vet att det är JAG som måste försöka hjälpa de här eleverna att nå G, eller förklara för dem varför de inte kan få ett högre betyg än G.