Jag läste aldrig Tove Janssons Muminböcker när jag var liten och har bara haft en luddig uppfattning om figurerna via TV-serien som gick. Nu när vi kör vi högläsning av böckerna har jag förälskat mig i Sniff. Han är helt fantastiskt överdriven och barnslig och rädd för allting, svartsjuk om han får för lite uppmärksamhet och väldigt kär i alla ägodelar. I Kometen kommer förälskar han sig dessutom i en liten kattunge som han vill ha till sin egen (förstås) och som ska tycka mest om honom."Världsrymden är kolsvart och full av stora farliga stjärnor, mumlade det lilla djuret Sniff."
"Känns det bättre nu? frågade Snusmumriken.
Nä, sa Sniff och blev alldeles blek om nosen. Nu fick jag svindel! Och så lade han sig platt på marken och vägrade att gå vidare.
Hör du, sa Mumintrollet. Vi har bråttom. Jag måste så fort som möjligt få tag i den lilla...
Jag vet, jag vet, avbröt Sniff. Din fåniga snorkfröken. Men rör mig inte för då kräks jag!"
Hihi, K tycker inte alls lika mycket om Sniff. Hon var ju liten första gången hon läste böckerna och reagerade som små barn gör på en sån figur: hon retade sig på att Sniff var så feg och så egotrippad och gnällig. :)
Nu måste jag köpa den där koppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar